Metadon & Hallonsaft

I hela mitt liv har jag haft problem med kärlek, om det kommer sig av anknytningsproblem jag fått genom att bollas runt mellan olika familjer som barn eller det är andra orsaker kan kanske kvitta.  Men faktum är nog att inget har gett mig så mycket lidande i mitt liv som kärlek.

Det psykiska lidande 16år av heroinmissbruk gett mig är ingenting mot smärtan av att bli övergiven.

Alla har väl haft ungdomsförälskelser och blivit dumpade/dumpat hit och dit, men när man kommer upp i 20års åldern så börjar känslorna sätta sig djupare och då är det inte bara att avsluta ett förhållande som man drar av ett gammalt plåster. Då är risken överhängande att hjärtat åker med ut.

Första gången jag kände smärtan av att bli övergiven av en person som jag verkligen älskade var 1999, tjejen hette Emma Åhlander och bodde i Sundsvall. Hon var en underbar tjej och så otroligt lätt att älska. Jag kan fortfarande idag känna lukten av henne och hur det kändes att smeka hennes kropp. Men tyvärr så har jag en otrolig förmåga att göra dumma sakerm samtidigt som ödet alltid fört mig samman med tjejer som inte tolererar det minsta snesteg. Så vad som hände var att jag blev häktad i 1.5 månad misstänkt för grovt dopingsbrott och vapenbrott. Under tiden i häktet skrev jag 3 brev i veckan till Emma och varje brev var säkert på 8 sidor. Och jag gjorde detta storbölandes. Jag visste hur mycket jag gjort bort mig och hur mycket jag älskade henne. Emma skrev brev tillbaka till mig och vi pratade  inte direkt om framtiden då jag inte visste vad som skulle hända.

Men efter 1.5 månad så blir jag iallafall släppt i väntan på rättegång och störtglad som jag är så springer jag hem och ringer Emma. Men när hon svarar så är hon inte så glad som jag had hoppats utan frågar om jag inte läst hennes sista brev? Nä sa jag, för postgången i häktet e lite slö när åklagare ska gå igenom post. Men då berätta hon iallafall att hon ville göra slut och det var bäst vi gick skiljda vägar.

Jag kommer ihåg var jag satt när jag hörde henne säga detta men jag kan icke minnas varken vad jag sa, tänkte eller gjorde efteråt. När jag fick detta beskedet hade jag varit drogfri i 3 år. Efter beskedet så gick jag in i ett 4 år långt missbruk som slutade med ett fängelsestraff på 4.5 år. Vid det här tillfället så kopplade jag inte mitt återfall fullt ut till mina känslor. Jag tänkte att klart jag är ledsen, det ska man ju vara när ett förhållande tar slut.

Nästa gång jag gick in i väggen var när jag träffad Iwona. Iwona var en kompis till min lillasyrra i Stockholm som satt på samma behandlingsställe som hon. Detta var i början på 2007 och jag var på en p:34 placering på X-it i Malmö. Iallafall så hookade vi upp och jag blev tillsammans med henne, när jag sov över hos henne, vid NA´s 25års konvent i Stockholm i februari -07. Allt var jättebra och jag var uppe hos henne fler gånger under permisar och hon presentera mig för hennes föräldrar och hela kittet.

Men återigen så inbillade jag mig, eller om det kanske verkligen var så, att hon inte hade lika starka känslor för mig som jag hade för henne. Och hur mycet jag än tänker på det så kan jag inte komma på vilket som är riktigt. När jag var uppe hos henne så var hon världens underbaraste tjej, men i slutet när vi pratade telefon så verka hon kort och konstig.

Och eftersom jag är en person som har tvärsvårt att hantera negativa känslor eller att nån inte tycker om mig så tog jag ett återfall för att stilla min ångest. Vilket i sin tur ledde till att hon dumpa mig obönhörligt. Jag skrev långa förlåtbrev och förklara och skicka rosor men det var hopplöst. Så därför tror jag att jag hade rätt i mina misstankar att hon redan hade tänkt dumpa mig. Men varför är tjejer så fega? Varför kan dom inte säga vad som är fel istället för att leka dom här lekarna så att dom ska kunna få en väg ut utan att behöva förklarar vad problemet egentligen är?

Och nu till det sista i det katastrofområde som är mitt kärleksliv.

För 1.5 vecka sen fick jag ett samtal från en tjej som heter Ramona som jag brevväxla med när jag satt på kåken. Vi skickade mycket brev till varandra och hade ganska öppna samtal med varandra.

Vi har även pratat på telefon precis efter jag mucka sommaren 2007. Men efter det har jag inte hört henne.  Så vad hon berätta var att hon hade fått hyra ett hus av soc tillsammans med en kille hon blivit tillsammans med för ett halvår sen på behandlingshem. Men nu hade det knasat sig helt och killen hade tagit återfall och hon ville ut från förhållandet. Hon frågar därför om hon får komma ner och eftersom jag gillar henne så säger jag såklart ja. Även om jag inte på nåt sätt är kär i henne vid detta stadiet eftersom jag bara sett ett foto på henne i kriminalvårdens kläder och osminkad och det är ganska inte det allra attraktivaste sättet att vara.

Men när hon kommer ner på måndag och jag träffar henne är det nån som skjutit en amors pil akt igenom mig. Så när vi är hemma hos mig så ligger vi och kollar på tv första kvällen och somnar där, men hon ligger bredvid mig och ligger och smeker mig och jag smeker henne. Och när vi förr skickat brev och talat på telefon så har där ibland varit lite sexuella undertoner.

Iallafall så har vi det jättetrevligt under tisdag och onsdagen, är på stranden, hånglar och myser. Och sen på onsdag kväll så har vi sex. Och allt verkar bra dagen efter fram till eftermiddagen när hon helt ur det blå kläcke ur sig att jag är den snällaste och underbaraste(bla bla) kille hon träffat men att vi inte kan vara mer än vänner. Efter detta såkan man ju lätt säga att mitt humör sjönk som en sten, inte så konstigt när en tjej man hoppats på (och som även gett en alla signaler som finns)bara skjuter en rakt genom hjärtat med en sån kommentar. Och vad jag hatar mest av det var att hon lindade in det i att ”jag kan inte ljuga för dej”. Vafan, bara för att man inte vill ljuga behöver man inte heller säga sanningar som sårar folk.

Faktum är att hon kommer från GBG och ska börja jobba där om 1 vecka och jag har mitt liv i Trelleborg. Hon hade inte behövt säga ett skit. Nu blev jag tvärsårad och gammal narkoman som jag är tar till första bästa botemedlet jag vet mot ett brutet hjärta som är benzotabletter. Efter hon sagt detta till mig så blev såklart stämningen helt konstig eftersom jag var så ledsen och on inte riktigt verkade fatta varför.Jag har suttit i timmar och torkat hennes tårar och tröstat henne när hennes f.d. hotade att bränna upp hennes kort på sina barn och göra alla galna grejjer, men vem tröstar mej när mitt hjärta är sönderstampat?

Så iallafall så åker hon till sin bror för att hälsa på han i Helsingborg eftersom hon bara träffat han en gång. Så själv bestämde jag mig för att dra ut med polarna på derby matchen mellan TFF-MFF.

Inte för det var nån höjdare varken det eller efterfesten hos min polare, inte så lätt att släppa loss när man har såna här grejjer på huvudet. Jag antar att vissa killar hade fixat en tjej för att hämnas men nu är jag inte den otrogna (även om vi ju inte tekniskt sett var tillsammans) typen. Jag har ett hjärta och jag kan inte dela upp det.

Nu sitter jag i en lägenhet fylld enbart med minnen och ensamhet.

Jag kan inget annat än hata kärlek för den har bara gjort mig ont i hela mitt liv, samtidigt finns det inget jag älskar mer än att hålla om en tjej som jag tycker om. Att vakna upp bredvid en varm naken kropp och ge den en fösiktig kyss i nacken.

Jag vet inte hur många fler smällar jag orkar gå på när det gäller kärlek. Ska det vara så jävla hopplöst att hitta nån som kan älska en på lika villkor?